Återbruk, Evig tillväxt på en ändlig planet?, Hälsa, Klimat, Nedväxt, Omställning, Permakultur
Comment 1

Konstens kraft att gestalta ett alternativt samhälle

Vi vill med den här längre intervjutexten uppmärksamma utställningen Ararat – ett alternativt framtida samhälle på Moderna Museet, som öppnade upp portarna på Skeppsholmen i Stockholm en blåsig vårdag för exakt 40 år sedan. Och som blev en av museets mest besökta och omdiskuterade utställningar någonsin.

Ararat Inbjudningskort Varis BokaldersARARAT var ingen traditionell utställning. Småskalig teknik och produktion, återanvändning och ekologiska alternativ för byggande och energi, överblickbara demokratiska processer, ekologisk odling och kollektiva lösningar diskuterades och undersöktes interaktivt med besökare i en ny tankeväckande och humoristisk form. Bilden: vernisagekort, Ararat. (Klicka på bilderna för att se dem i större format).

Initiativet kom från konstnärer, arkitekter, humanister, tekniker och hantverkare utifrån deras övertygelse om att diskussionen om ett uthålligt framtida samhälle behövde breddas till ett tvärvetenskapligt möte mellan konst, teknik, forskning och praktisk erfarenhet. Namnvalet var en förkortning av Alternative Reseach in Architecture, Resources, Art and Technology och samtidigt en anspelning på behovet av att “börja om från början” – enligt första Mosebok strandade Noaks Ark på berget Ararat och undkom därmed syndafloden.

Varis Bokalders, arkitekt och författare specialiserad på ekologiskt byggande, var en av initiativtagarna till utställningen. (Varis var en av flera gästlärare under den certifieringskurs i  permakultur som HOPP! anordnade med Maria Svennbeck som lärare våren 2015).

– När jag utbildade mig till arkitekt under 60-talet rev man för fullt runt om i Stockholm för att bereda plats åt en ny bilstad med sovstäder runt om. Man förstörde Stockholm, ansåg jag. Det var inget jag kunde ställa mig bakom. Som ung arkitektstudent började jag söka alternativ. Eftersom jag kommer från Baltikum och vi genom historien har haft negativa erfarenheter från kommunismens dagar kunde jag inte heller förlika mig med det politiska engagemanget under studentrevolten 1968. Istället valde jag Miljörörelsen, som stod för en mer konservativ hållning utifrån att vi inte ville förkasta allt som var gammalt, om det fortfarande var funktionellt, som gamla stadskärnor. Vi ville förena det bästa ur många olika ideologier; vi ville bekämpa fattigdom och kämpa för jämnställdhet och så tyckte vi tyckte att miljön var en viktig framtidsfråga. Jag gick med i Alternativ Stad, som var en röst emot tidens stadsutveckling och som bland annat engagerade sig i Almstriden i Kungsträdgården.

 andningspaus aktion med Alternativ stadHammarkullen foto Jens S Jensens

Bilderna: (1) Aktion med Alternativ Stad, okänd fotograf. (2) Hammarkullen, foto, Jens S. Jensen. Miljonprogrammet, som hade startat 1965, och somomfattade Stockholm, Malmö och Göteborg, fick snart kritik för att vara både fysiskt och socialt undermåligt.

– I London hade ett gäng från AA School of Architecture uppfört vad man kallade ett kretsloppsanpassat hus, “A street farm house”, med biogasanläggning, växthus och solfångare. Jag hade aldrig sett något liknande! Jag tog väldigt starkt intryck av vad jag tyckte var framtidens arkitektur och följde utvecklingen där genom den tongivande tidskriften Undercurrents.

En av de skrifter som blev avgörande för miljörörelsens framväxt var Romklubbens Tillväxtens gränser som publicerades 1972 och som konstaterade;

Vi har dragit fem slutsatser. För det första; Det finns fysiska gränser för tillväxten och dessa kommer sannolikt nås under våra barns livstid. För det andra; Resultatet blir, om vi fortsätter att strunta i dessa gränser, och bygger kortsiktig politik på antagandet om ökad tillväxt – att vi passerar dessa gränser och kollapsar. Den tredje slutsatsen är att det finns en alternativ väg. Befolkning och materiell produktion kan komma i jämvikt med vår uttömliga planet och våra naturresurser. Vår slutsats är att det kommer ta femtio till hundra år eller mer att nå fram till det alternativet på ett ordnat sätt. Slutligen och detta är oerhört viktigt; Varje år som vi dröjer med att förverkliga våra mål, blir det svårare att på ett ordnat sätt genomföra förändringen och möjligheterna därtill blir också färre.

– Miljöfrågorna föddes ju runt den tiden. I juni 1972 höll FN sin första miljövårds-konferens “En enda planet” i Stockholm och blickarna riktades mot Sverige. Vi från Alternativ Stad såg vår chans att lyfta fram våra åsikter, köpte en gammal buss, byggde om den till gasdrift och organiserade en gratis guidad tur för alla journalister, delegater och internationella deltagare vid konferensen. Vi visade upp både det som vi ansåg var på väg åt helt fel håll; innerstadens rivningsgropar som skulle bli parkeringshus och Miljonprogrammets Tensta och Rinkeby. Sedan visade vi upp vad vi ansåg var goda förebilder för utvecklingen, som små trädgårdsstäder och arkitekten Bengt Warnes Naturhus i Saltsjöbaden.

         1972 Eva Trollin    1972 Konstnär okänd konstfack

Bilderna: Inför och under miljövårdskonferens gjorde elever på Konstfack protestaffischer med anknytning till konferensen. Affischerna klistrade upp nattetid på husväggar i centrala delar av staden där FN-delegaterna skulle passera, men varje morgon var affischerna övermålade med grå färg. Konstnär, Eva Trollin.

  • Warnes Naturhus är ett inglasat enfamiljshus byggt i början av 70-talet och betraktat som Sveriges första kretsloppshus. I vanliga hus flödar stora mängder resurser genom huskroppen och blir ett olönsamt avfall. Principen med ett kretsloppshus är att byggande och boende sker i samarbete med naturens energier och flöden, som sol, vind, regn, jord och växter. Inglasningen fungerar här som en gigantisk solfångare som höjer medeltemperaturen i och runt huset, ger skydd mot regn, vind och buller. Med hjälp av växterna skapas en renare inomhusluft. Husets flöden och kretslopp regleras av de som bor där, genom att de eldar, vädrar, vattnar, odlar och förändrar och vid behov kompletterar med sofistikerad men miljövänlig teknik. Warnes Naturhus är också utrustat med ett eget “minireningsverk”, ett avloppssystem som bevattnar och med hjälp av det kväve, fosfor och kalium som finns i urinet ger näring till husets odlingar som i sin tur ger mat. Genom kompostering blir matavfallet sedan åter till jord. Det som lånas från naturen lämnas tillbaka rent.

– Samtidigt med bussguidningen gjorde vi en mindre utställning med ekohus, vindfångare, ekologisk odling och solkraft i en av Moderna Museets filialer i samarbete med Sven Stolpe. Det kändes väldigt nytt och angeläget och utställningen drog till sig mycket folk. Det var i den vevan som Ararat-gruppen bildades. Kärngruppen bestod av; Kerstin Abram-Nilsson, som var grafisk konstnär och lärare på konstfack, Olof Antell, arkitekt och byggnadsvårdare, Valdemar Axelsson, arkitekt, jag själv som var arkitekt och lärare på konstfack på den tiden, Thomas Brandt, fotograf, Bertil Johansson, konstruktör, Bo Lagercrantz som var museichef på Stockholms Stadsmuseum, Ahti Lemminkäinen, ingenjör, Lennart Mörk, konstnär och scenograf på Operan, Hans Nordenström, arkitekt och konstnär, Monika Nordenström, författare, gruppens sekreterare och allt i allo och Jan Öqvist som var scenograf.

Ararat Planeringsmöte Varis Bokalders Ararat Vilopaus Varis Bokalders

Bilderna ovan: (1) Planeringsmöte, Ararat. (2) Vilopaus i gröngräset. Utställningen tog ungefär 1,5 år att planera och bygga upp.

Ararat – och konstens roll att bryta mot det gamla paradigmet

Arbetsgruppen hade, som brukligt på den tiden, författat ett manifest över sina ställningstaganden;

De som har mer får mer och de som lever på gränsen till möjligheten att överleva får det sämre. Detta känner alla till. Vi börjar bli många inom olika yrken som vet allt mer om de tekniska förutsättningarna för hur vårt samhälle ska kunna anpassas till de ekologiska systemen. Vi är inte beredda att stillatigande bevittna hur vi drivs in i ett allt mer resurskrävande samhälle med slöseri och kärnkraft i centrum.

Den här utställningens huvudfråga är den skeva fördelningen som kännetecknar världen i stort och det faktum att flödena går åt fel hål. Den handlar om framtiden, om de möjligheter vi har att bygga ett samhälle, som fungerar i balans med den omgivande naturen och som hämtar sin energi från de outtömliga källor som de ekologiska systemen erbjuder – från sol, vind, vatten och växande.

Människor frågar vad man gör när solen inte skiner eller när det inte blåser. Sådana frågor är fel ställda. Vad det gäller är att samordna naturens energiflöden så att de samverkar. Vi vill föra fram ett konstruktivt kritiskt material, som bidrar till en fördjupad och breddad diskussion om framtida produktion och samhällsformer. Vi utgår från att människor är medvetna om att den nuvarande utvecklingen är djupt otillfredsställande.

Utställningen vill ge konkreta och åskådliga exempel på vad som händer idag inom alternativ teknik. Den vill visa på de speciella förutsättningar vårt land har. Den vill ge impulser och inspiration till ett aktivt agerande och stimulera till ökad kunskapsspridning. Utställningen behandlar många tekniska områden. Men de övergripande politiska, sociala och ekonomiska frågorna om levnadsformer, överlevnad och global fördelning är naturligtvis viktigast.

Det har blivit allt nödvändigare att bryta med det rådande samhällets relationer mellan kapital och arbete, mellan förtryckare och förtryckta. Vi måste dessutom överge den teknologi som föröder naturen och våra egna livsbetingelser. Vi måste skilja mellan den logiska framtiden, som är en utveckling av nuet och den önskvärda framtiden, som är den värld vi vill skapa.

– Till en början var vi en mindre grupp personer som planerade och fick tillgång till Moderna Museets Torpedverkstad. Allt eftersom dök det upp fler som anslöt sig. Själv involverade jag elever på Konstfack som ville hjälpa till. Från att ha varit sju personer vid start blev vi 700! Det växte till en hel rörelse.

Framtiden är summan av våra gemensamma val

Ararat Stora salen Varis BokadersNär utställningen invigdes den 1 april 1976, möttes de tillströmmande besökarna först av en utomhusdel framför museet bestående av fullskaliga exempel på ekologiska byggnader och konstruktioner i funktion med inriktning på enkla tekniska lösningar. I den vid tiden tongivande ekonomen och författaren E. F. Schumachers anda skrev utställarna i ett av de många informationsbladen som fanns tillgängliga på utställningen;

Snart sagt vem som helst kan göra en komplicerad maskin ännu mer komplicerad, men att arbeta i förenklad och ny riktning är krävande. Utgångspunkten är alltså vilka kunskaper och erfarenheter vi bör utveckla, istället för att råda bot på teknikens negativa effekter med ännu mera teknik av samma slag. En föreställning som har djupa rötter i västerländsk kultur.

  • E. F. Schumacher var en brittisk ekonom och statistiker, som är mest känd för sin kritik av västvärldens ekonomier och för att att han förespråkade det småskaliga, decentraliserade, arbetsintensiva, energieffektiva, miljövänliga och lokalt styrda samhället. 1973 kom hans bok Small Is Beautiful: A Study of Economics As If People Mattered som anses höra till de hundra mest inflytelserika böckerna sedan Andra världskriget. Ett av hans mest kända citat är; “Any intelligent fool can make things bigger, more complex, and more violent. It takes a touch of genius—and a lot of courage to move in the opposite direction.”

Ararat Solhuslängan Tua NordenströmI utomhusdelen fanns en solhuslänga indelad i fem fack som demonstrerade olika former av värmelagringsmetoder med hjälp av luft- och vattensolfångare. Avsikten med solhuslängan var att visa att ett energisnålt byggande kräver en anpassning till omgivande klimat och en samverkan mellan flera olika tekniska lösningar och system, som får komplettera varandra. Det var också viktigt att visa att framtidens solhus inte skulle kräva avvikande form och utseende. Här fanns både beprövade “passiva” arkitektoniska lösningar för att värma upp och isolera (som t ex att låta solenergin gå in i ett luftsystem som cirkulerade varm luft från söderfasaden till norra, där värmen lagrades i ett stenförråd), och eller kombinerade med “aktiva” tekniska lösningar (som t ex en termatorspisinsats för att öka effektiviteten i en kakelugn).

– Flera av lösningarna i solhuslängan var egentligen avpassade för ett varmare klimat, inspirationen då kom ju framförallt från USA.

Solhuslängans konstruktörer uttryckte sina visioner i ett informationsblad;

Solenergin skulle kunna ge oss varmvattenbehovet under 8 av årets 12 månader samt värme under 4 av eldningssäsongens 8 månader. Resten av året i kombination med tex. vedeldning eller värmepump. Valet av energikällor måste underkastas en övergripande planering där långsiktiga lokala och globala förutsättningar får avgöra, inte kortsiktigt marknadsekonomiskt tänkande som idag.

Bredvid Solhuslängan fanns Formhuset, ett återbrukshus uppfört av ett arbetskollektiv bestående av ett gäng arkitekter och konstnärer som kallade sig Formverkstan. Utmaningen med Formhuset var att visa på metoder för att ta tillvara på “värdelöst” material från det stora antalet byggnadsrivningar vid tiden, och att med det skapa ett kretsloppshus utifrån en “tillfälligheternas estetik”. Formverkstans ambition var samtidigt att i det samhället hade ratat välja naturlig material, som trä, sten och jord. (Klicka på bilderna för att se dem större).

Ararat Formhuset 3 Varis BokaldersArarat Formhuset 4 Varis Bokalders
Ararat Formhuset Tua Nordenström

– Vi ville visa på hur man kan kombinera gamla resurssparande lösningar med nya. Folk var ju inte dumma förr i tiden. En grupp unga arkitekter med Lars Engman (som senare blev designchef på IKEA) i spetsen byggde Formhuset. Just då rev man ett medeltida magasin i Arboga, jag hade köpt en pråm och en kompis hade en bogserbåt så vi åkte dit och lastade på allt och sedan byggdes huset upp på plats. Alla fönster på söderfasaden och allt möblemang invändigt fyndades i containrar. Från 60-talet och framåt revs ju hela Stockholms centrum, Det fanns hur mycket som helst!

Formhuset värmdes av direkt solvärme genom en glasad söderfasad och var isolerat med mineralull (vars ohälsosamma effekter dock är välkända idag). Solvärmen lagrades i ett vattenmagasin under ett stengolv. Solfångare värmde tappvatten och spillvatten renades i en biologisk bädd som sedan användes till odlingsbevattning. Längst ner i huset fanns ett multrum som kunde bryta ner och omvandla organiskt avfall från kök och komposttoalett till näringsrik jord, istället för resurskrävande och miljöförstörande vattenspolning.

– (Varis) dagens vattentoaletten var ju ett hatobjekt redan då! De drar massor av energi och ingår inte i något kretslopp.

På gårdsplanen fanns också Sveriges första halmhus. Halmväggar är både bärande och isolerande och huset fick därför utgöra exempel på byggande med enkla material. Ett litet vindkraftverk genererade el till huset och till en eldriven moped som stod parkerad utanför.

– Det var innan vi kunde så mycket om lerputs i Sverige, vi putsade halmhuset med cement och lade på ett plåttak.

Bakom solhuslängan stod ett växthus som med hjälp av värmeslingor i marken och med ett isolerande skumskikt lagrade värme under natten från solljus under dagen och på så vis förlängde odlingssäsongen. I växthuset odlades enligt biodynamiska principer. På gårdsplanen fanns också, tillsammans med diverse solfångare som pumpade vatten med hjälp av vinden, en modell av ett sekelskifteshus i Birkastan i Stockholm som hade utrustats med multrum och värmeväxlare.

– En uppfinnare hade byggt ett eget vindkraftverk som vi fick låna, vi lyckades också få tag på några amerikanska. De vindkraftverk som fanns i Sverige på den tiden var ju hembyggen och fruktansvärt primitivt jämfört med dagens. Sedan hittade vi några vindpumpar i Uppland som vi fraktade dit. Vi hann inte göra allt så grundligt, eller få allt att fungera optimalt. Utställningens ambition var ju framförallt att visa på de förnybara energikällornas möjlighet till utveckling.

Ararat Konsumtionssamhället Varis BokaldersEntrén till utställningen var format som berget Ararat, och vägen in gick genom en låg och smal passage genom berget. Inne i museets entré började utställningen med ett Nutidsgalleri. Här möttes besökaren av samhällets utmaningar; den ekologiska krisen, matkrisen, faran för kärnvapenkrig och byråkratins tröghet inför förändringar, symboliserat genom olika uppställningar i skyltfönster, så som slit- och slängsamhällets prylar som ena dagen var senaste mode, och som nästa hade förpassats till soptippen. En tillväxtspiral gick som en orkan rakt upp i taket. Utanför entréfönstret kunde man skymta en rekonstruktion av indiska slumbostäder. Här fanns också en matvåg som visade på den ojämna kalorifördelningen i världen och citat om kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. En entré som inte lämnade några tvivel; Framtiden var summan av våra gemensamma val.

Flöden av krafter

I museets Stora sal fanns en pedagogisk konstruktion i olika våningsplan med olika “stationer” utifrån de fyra elementen som illustrerade ett möjligt ekologiskt samhälle som på ett uthålligt och effektivt sätt tog hand om kretslopp och flöden mellan sig och den omgivanade naturen. Genom att vandra runt i rummet kunde besökaren själv upptäcka alla de kopplingar som tillsammans bildade ett sammansatt kretslopp. På plats fanns pamfletter och utställningsguider som kunde ge ingående förklaringar.

Ararat Stora salen Tua NordenströmArarat Kretsloppet Stora salen Tua Nordenström

– Vi ville visa kretsloppen. Hur vi, istället för att utarma jordens resurser skulle kunna forma vår boendemiljö genom att utgå från de fyra elementen, sol, jord, vind och vatten, som ju är förutsättningen för liv på den här planeten, och ta tillvara på deras ekosystemtjänster i ett kretslopp där vi hushåller med de näringsämnen som vattnet transporterar runt, med den energi som solen ger, och så vidare.

På temat jord fanns en symbolisk bostad med ett kök som illustrerade hur matavfallet kunde gå till en metangasanläggning som värmde Gustaf Daléns gamla välisolerade, bränslesnåla AGA-spis. Folk från Järna visade upp exempel ur Järnadieten, som mjölksyrade grönsaker och torkad mat. Här fanns också Von Platens och Carl Munters Absorptionskylskåp från 1925, ett kylskåp för hemma- bruk utan rörliga delar där kylprocessen sköts med självcirkulation. I samma kök fanns vidare ett fönsterväxthus med växt- och fiskodling med Fjällkarp och en uppställning över hur man kan bygga upp en bördig kompostjord.

Bilderna ovan: (1) Stora salen. (2) Kretslopp i samhälle och natur. Illustration; Hans Nordenström. Bilderna nedan: (3) Köksdelen i Stora salen. (4) En komprimerad version av utställningen ställdes ut på Venedigbiennalen samma år.

Ararat Köket Varis BokaldersArarat Biennalen i Venedig Tua Nordenström

– Att ha kylskåp på vintern i Sverige är ju egentligen idiotiskt. Vi ville visa på att det fanns många bra svenska uppfinningar för resurssnål teknik, som Von Platens kylskåp, som man kunde ta tillvara på och utveckla.

Här kunde besökaren också bekanta sig med olika material med ursprung i jorden, som svenska textilier i lin, ylle och ryon.

En av baksidorna med vår tillväxtstyrda ekonomi, som hade börjat ge grava konsekvenser redan då, var att svensk produktion hade börjat flytta utomlands, där den billiga arbetskraften fanns, varpå omfattande kunnande försvann.

– Sverige hade ju en fantastisk textilindustri som nästan har gått förlorad idag. Kristina Torsson och Veronica Nygren från Mahjong bidrog till utställningen med en gamla skrotad men välfungerande textilmaskin och en uppsättning slitstarka baskläder. Elever från Konstfacks textilutbildning hade gjort en gigantisk trasmatta i avlagda kläder med hjälp av Sveriges största vävstol som lånades in. Det var ett otroligt engagemang.

Här visades också materialsnålt trämöbelhantverk, glasets användningspotential, och en lekskulptur i det starka och materialsnåla byggnadsmaterialet ferrocement. Vidare menade utställarna, borde järn kunna produceras betydligt mer miljövänligt och energisnålt, till exempel genom att återbruka bilskrot, något man ännu inte gjorde då.

– En professor på Tekniska högskolan bidrog med en modell av det lilla stålverket. Han ansåg att allt gjordes så storskaligt och uniformt.

På temat vind fanns vindsnurror från olika delar av världen, blanda annat en traditionell vindsnurra för vattenpumpning från Kreta. För att illustrera solens potential visades olika sätt att omvandla solenergi till värme och kraft. Bland annat fanns här en hopfällbar solgrill inlånad från Moderna Museet i New York, en plan solfångare bestående av en svart yta innanför ett glas som värmde vatten, en varmluftsmotor, en nitinolmotor (som med solvärme omvandlar lågtemperatur-energi till mekanisk energi) och en sterlingmotor (som drivs av små temperaturskillnader, vilket till exempel kan ske med hjälp av solenergi). På temat vatten visades hur vågors dynamik är en potentiell kraftkälla, hur en vädurspump kan pumpa vatten utan el och hur olika vattenreningsmetoder och vattnets kretslopp fungerar.

Ararat Eld_Tua NordenströmArarat Vågdynamik Varis Bokalders

Bilderna: Solavdelningen under uppbyggnad på Moderna Museet och vågdynamik.

Bo Lagerkranz summerade temat med de fyra elementen i utställningskatalogen;

…Vi vill visa att naturen inte är en summa av fasta tillgångar som människan har att ta vara på utan först och främst flöden av krafter i storartad balans. Det är dessa flöden som allt liv beror av – och därmed även vår civilisation. Det är dessa flöden som vi först och främst är hänvisade att spela på. …Att vårt samhälle ännu visar sådan tvekan speglar framförallt den förödande trögheten i dess funktioner. Kunskapen har funnits länge. Men om den inte stämmer med de rådande ekonomiska krafterna är risken att det inte blir något av.

Längst ner i utställningslokalerna fanns ett Framtidsgalleri med ritningar och modeller av solhus och andra tekniskt innovativa redan existerande anläggningar i andra länder.

– Vi luskade reda på varenda ekohus som fanns då, från New York till New Mexiko. Några av oss gjorde en studieresa till USA för att samla information. Här i Sverige existerade bara fyra ekohus på den tiden. Vi ville visa på att det fanns lösningar i bruk.

Ett av de svenska husen som ställdes ut i modellformat var Bengt Hidemark och Bo Adamsons lågenergihus i Vetlanda, som anses vara Sveriges första ekohus. Här fanns också etnografiska byggnadsmodeller som visade enkel och ändamålsenlig teknik, hantverkskunnande och relativt komplicerade konstruktioner utifrån de kunskaper och förutsättningar olika samhällen har haft. Dessutom fanns exempel på LowTech teknik från u-länder och ett förslag på hur en fattig bonde på den indiska landsbygden med små kostnader och befintliga resurser skulle kunna uppnå ett visst mått av oberoende, och samtidigt återställa naturens balans i ett produktivt kretslopp.

– Det fanns många organisationer som arbetade med permakulturliknande metoder som Agroforestry, biogasanläggningar och vattenpumpar i 3:e världen redan då. Man pratade mycket om vikten av Appropriate Technology “anpassad teknologi”, speciellt inom jordbruket.

Bortom Framtidsgalleriet låg Verkstaden, där besökare i alla åldrar kunde bygga, konstruera och pröva gamla hantverk. Här kunde man t ex följa produktionskedjan i ett ekologiskt jordbruk, från sädesslag till att få smaka på nygräddat bröd ur en vedspis, för att väcka intresse för sambandet mellan mat, hälsa och samhälle.

 Ararat Verkstaden 4 Varis BokaldersArarat Verkstaden Varis BokaldersArarat Verkstaden Varis Bokalders 3

Bilderna: Verkstadens inomhusdel.

Bengt Carling, en av initiativtagarna till Verkstaden, berättar hur Skansen på förfrågan kom med en hel container elefantspillning som de tippade bakom museet. Spillning användes för att producera metangas som sedan värmde drivbänkar där besökare kunde kokade ägg, hämtade från en liten hönsgård på museets baksida. Det lär ha växt väldigt bra där i slänten långt efteråt.

Slutligen bestod utställningen av en seminarieserie med politikerdebatter om klimatförändringar till följd av ökad energianvändning, och samhällsklimatets och den sociala kontrollens del i ett förverkligande av det resursbevarande samhället.

Frivillig enkelhet och immateriella värden

Ararat Planering_Tua NordenströmArarat kom till genom en kollektiv arbetsprocess där mindre grupper själva fick ansvara för och skapa sin egen del i helheten. Enligt de inblandade själva gav det ett oförglömligt minne av arbetsglädje och delaktighet. Men det ickehierarkiska förhållningssättet, den kollektiva arbetsmetoden och anspråket på konstscenen som lämplig plats för systemkritik provocerade. I SvD kunde man läsa; “…det vilar en lätt förvirrad anarkistisk stämning över det hela med en banderoll som käckt förkunnar att solteknik ger makt åt folket.”

En annan upprörd röst i Göteborgsposten menade att “man kan inte säga till en människa som har arbetat hårt i hela sitt liv och skaffat sig en en fin och bekväm bostad att nu ska vi bo i halmhus och sänka vår levnadsstandard ordentligt.”

Projektgruppen svarade att “som delaktiga i en värld där utvecklingen för med sig enorma utmaningar så är vår målsättning i första hand inte att leverera färdiga budskap och tekniska lösningar, utan att ställa konstruktiva frågor, även obekväma, rörande det moderna samhällets etik, ekonomi, politik och teknologi.”

Att utställningen så tydligt ifrågasatte varför den moderna storstaden tilläts leva och växa på bekostnad av periferin, – landsbygden och u-länderna, störde.

“Hur många finns det som har gott om tid, bor på landet och har eget hus?” undrade en journalist.

– Framtidsvisionen var ju att man skulle bo i förorten och konsumera, konsumera, konsumera.

Istället föreslog de ansvariga bakom Ararat att i-länder som Sverige, som om och om igen försåg sig på det materiella planet, borde lägga mer vikt vid nästa steg i behovstrappan; att tillgodose andliga, ickemateriella värden, som de menade var en nödvändighet för verklig livskvalitet. Något som varken krävde rymdteknik eller orimlig finansiering. Samtidigt var Sverige på väg upp i välfärdstoppen, så vem skulle styra åt rätt håll?

Ararat blev en verklig tankeväckare på miljöområdet som skapade eko långt utanför landets gränser. Den sju månader långa utställningsperioden fick förlängas, samtidigt som den valdes ut att representera Sverige på Biennalen i Venedig samma vår, där den fick stor medial uppmärksamhet.

Dåtidens teorier har blivit verklighet idag.

Ararat Vindsnurra Tua NordenströmEfteråt formulerade den grupp som hade ansvarat för Verkstadsdelen på Ararat att ambitionen, som sträckte sig långt bortom utställningenstiden, var att förse den yngre generationen, som skulle få bära den tyngsta bördan i framtiden, med en anpassad, optimistisk uppsättning verktyg så som kunskap, kreativt tänkande, förmåga att samarbeta och ta egna initiativ – inte genom att pådyvla dem en känsla av tvång utan genom att bejaka en inneboende glädje inför och omsorg om människa och miljö.”

Denna idé om att engagemang, nyfikenhet och förundran skapar livslång lust till att lära i ekologiska, kulturella och globala frågor har sedan dess kanske mest medvetet förvaltats inom Waldorfpedagogiken. Samma år som Ararat gick av stapeln, öppnade Martinskolan, Söders waldorfskola i Hökarängen, Söder om Stockholm. Genom den hantverksmässiga och konstnärliga bearbetningen av lärostoftet aktiverar eleverna flera sinnen i läroprocessen. En effektiv metod för fördjupad förståelse även inom teoretiska och naturvetenskapliga ämnen, där bildseendet spelar en viktig roll för att läsa av och förstå processer, modeller och tekniska ritningar. Länge har pedagogiken betraktats som otidsenlig hos den breda massan. En uppfattning som nu är på väg att förändras.

Oljekrisen 1973 blev startskottet för ett politiskt, ekonomiskt, miljömässigt men också arkitektoniskt nytänkande i Sverige. Oljan började prioriteras till produktion och sysselsättning före uppvärmning av hushåll, och stor fokus riktades mot behovet av att minska energiåtgången i bostäderna, för att minska vår sårbarhet. Nu, 40 år senare, har vi sinande fossil energi att ta med i beräkningarna, när vi planerar vårt framtida samhälle.

Hur ser du på framtiden?

Det har ju gått i vågor. På 80-talet var det starka alternativa krafter för att avveckla kärnkraften och de första ekobyarna bildades runt om i Sverige. På 90-talet kom de alternativa ekologiska skolorna, tankar om flerbostadshus och ekologiska stadsdelar. Det händer en del, men hur får man hela samhället åt det hållet? Det senaste nu är “hållbara städer”. Min paroll är ju att det inte finns några hållbara städer. Städerna måste ha mat, vatten och energi, utan en hållbar landsbygd funkar det inte.

Sedan några år är Varis Bokalders engagerad i att bygga upp en kretsloppsgård i Sörmland som levererar mjölk till Järnamejeriet.

Rent geografiskt så är ju Sverige fantastiskt. Det finns hur mycket yta som helst att utveckla, istället för att fortsätta förtäta Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi har otroligt bra förutsättningar att föda fler än vi gör idag. Med hjälp av Mälarbanan till exempel skulle man kunna knyta ihop jordbruket med mindre städer som Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Arbåga, Köping, Västerås. Med hjälp av nätverksindelning istället för stadsplanering skulle man kunna lyfta hela Sverige, och på så vis disponera odlingsbara ytor på mest resurseffektivt sätt. …Jag upplever att det händer mycket just nu, på många ställen. Inte genom myndighet och politiker, utan genom att människor har börjat agera själva. I Tyskland och Holland finns massor av goda exempel. Hela Jämtland är fullt av små lokala ostmejerier, i varenda svensk landsbygdsby ser man människor som tar egna initiativ för att stärka lokalsamhället, det bubblar överallt!

  • Varis BokaldersVaris Bokalders är arkitekt specialiserad på hållbart byggande och hållbar samhällsplanering och författare till ett antal böcker om ekologisk byggnadsteknik; Byggekologi 1 – Att bygga sunda hus (1997) Byggekologi 2 – Att hushålla med resurser (1997) Byggekologi 3 – Att sluta kretslopp (1997), Byggekologi 4 – Att anpassa till platsen (1997), Byggekologi, Kunskaper för ett hållbart byggande (2004), Whole bulding handbook (2009). Han är också Certifierad permakulturdesigner.

Fotografier: Varis Bokalders och Hans Nordenström i dottern Tua Nordenströms ägo. Intervjutext: Maja Lindström.

1 Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s