Hälsa, kost och hälsa, Omställning, Peak Oil
Comment 1

Cancer – En hoppfull nyårsberättelse om alternativa behandlingsformer som komplement

Under våra kost & hälsadag 2015 skrev vi att “Oljeepokens slut är här och nu, vilket innebär en enorm samhällsomvandling med utmaningar på många plan. En bra början, för att stärka vår förmåga att stå pall i tider av förändring, är ett öppet sinne och en god fysiskt och psykisk hälsa”. Berättelsen nedan är nedtecknad av Anders Alfredsson i Trångsund, en av många besökare under våra kurser och föredrag sedan vi startade HOPP! I oktober för ett år sedan drabbades han, som så många, av cancer. Kort därefter beslöt han sig, som del i ett uppvaknande på många plan i sitt liv, för att kombinera den traditionella sjukhusbehandlingen med alternativ. Sedan dess har hans fall utvecklat sig som en saga med lyckligt slut. Anders vill dock själva understryka att han inte sitter “inne med svaren” eller är annat än en lekman. Vi har valt att lägga upp Anders text utifrån vår övertygelse att det är avgörande att lära om och ta till sig alternativa behandlingsformer och cancerförebyggande metoder, innan man drabbas.

Upptäckt och utlåtande från läkare

Jag trodde att jag var en ovanligt frisk 50-åring. Jag var i bra form. Alla mätbara värden som blodtryck, blodfetter och kolesterol var utmärkta. Jag hade tränat ett år på gym och resultatet var bättre än jag själv hade förväntat mig. Men så blev jag förkyld, det kändes något annorlunda än vanligt. Jag var irriterad i höger bihåla. Jag ringde vårdcentralen och förklarade utförligt hur jag kände. Sjuksköterskan tyckte att jag skulle åka till apoteket och köpa något smärtstillande. Jag utnyttjade istället en privat sjukförsäkring och fick tid hos en specialist på Sophiahemmet (i Stockholm) redan morgonen därpå. (2015-10-14)

På Sophiahemmet bedövade de mig i näsan och förde sedan in instrument och kollade runt. Efter en kort stund var det klart. Ska du inte topsa mig, undrade jag. Nej det är ingen idé, det är inget sådant, det kan röra sig om en tumör, fick jag till svar. En remiss skulle skickas till Karolinska sjukhuset direkt. 

Två dagar senare hade jag en tid hos en vitrysk äldre kirurg på Karolinska Sjukhuset. Han tittade mig i halsen en kort stund och konstaterade att jag hade en elakartad cancertumör på tungan. På tungan, undrade jag, det känns ju i bihålan. Så säger alla, svarade den assisterande sjuksköterskan. Kirurgen tillade att jag behövde komma i behandling, annars skulle jag inte överleva. Så snart jag fick chans tittade jag själv i en spegel. När jag sträckte ut tungan maximalt såg jag tumören. Den var relativt stor. Hur hade jag kunnat gå omkring med den här utan att känna mer?

En vecka senare röntgades jag. Fyra dagar därpå sövdes jag ner, de skar flera provbitar av tumören för analys. Innan nedsövningen hörde jag mig för om röntgenbilderna. Kirurgen svarade att han trodde att dom skulle kunna göra mig frisk. Jag utgick från att han svarade utifrån sin egen yrkesroll som kirurg.

kevin lucbertYtterligare en vecka senare blev jag åter kallad till Karolinska sjukhuset, nu för ett läkarutlåtande. En grupp på sex personer var på plats när kirurgen istället gav mig ett mycket dåligt besked. Jag hade fått en ovanlig och svårbekämpad cancer. Tumören skulle inte gå att operera bort, med mindre än att hela tungan och struphuvudet också skulle behöva avlägsnas. Tyvärr tar inte strålning och cellgifter så bra på den här tumörtypen, konstaterade kirurgen. Jag var inte alls beredd på ett så negativt besked. Det känns som om jag skulle svimma, läkarna sprang fram och sänkte ner mig. – Från kärnfrisk till dödsmärkt på väldigt kort tid! Bild av Kevin Lucbert.

Målsättningen på Karolinska sjukhuset är att en cancerbehandling ska komma igång senast tre veckor efter upptäckt. I mitt fall kom det att dröja hela sex veckor! På den tiden hann det hända mycket. Tumören pressade på i tungan och gav nervpåverkan på olika delar av högra delen av ansiktet. Efter ett tag minskade de här känslorna. Det visade sig att tumören hade börjat växa ut i tomrummet i halsen vilket gjorde det svårare att svälja. Det började bli ont om plats. Min röst förändrades också, jag märkte det inte själv, men andra påpekade det. Min hy blev grå. Jag började söka efter information om min sjukdom, men det visade sig att det inte fanns någon, inte ens på engelska. Den är allt för ovanlig. Cancer i munnen har sämre odds än de flesta cancerformer, läste jag mig till. Men då handlar det om en snällare variant än den jag hade.

Alternativa behandlingsformer och ändrad sjukhusbehandling

tumblr_ng6ry9h6sl1tfeu62o1_1280Jag har aldrig trott att cellgifter och strålning skulle vara det enda som har effekt mot cancer. Därför var det för mig en självklarhet att söka alternativ. Direkt efter cancerbeskedet började jag läsa på om alternativa behandlingsformer. Efter ett antal överväganden valde jag ut fem stycken.

HOPPs tillägg; Anders ringde upp översättaren till boken Överlista din cancer, läste på och bestämde sig för en av de metoder som omskrivs i boken, beställde hem medicinen och påbörjade genast självbehandlingen. Detta kombinerades med ytterligare 4 icke toxiska metoder som sägs förbättra toleransen för cellgift och strålning/dämpa/bota cancer. En av dessa, som anses förbättra toleransen, var en kostomläggning i linje med Paleokosthållning, vilket innebär att utesluta allt socker och alla sötningsmedel, gluten samt all form av raffinerad mat. De fem metoderna som valdes ut är både kompatibla inbördes, och med sjukvårdens cellgift- och strålbehandling.

En vecka innan sjukhusets behandling skulle påbörjas fattades beslut om att min behandlingsform skulle bli att strålas. Under tiden hade jag hunnit ta reda på att ingen läkare på hela sjukhuset hade någon som helst erfarenhet av just den här cancerformen. Jag ringde upp och krävde att få prata med någon som hade erfarenhet innan behandlingsstart, annars skulle jag inte gå med på strålning. Jaså? sade kontaktsjuksköterskan och lovade att höra med “professorn”, en pensionerad läkare om han skulle kunna träffa mig.

Ungefär samtidigt* började jag känna att tumören slutade växa. Lättnaden var påtaglig, även om jag inte hade någon som bekräftade detta. Det stärkte mitt självförtroende inför sjukhusets behandlingar.

*HOPPs tillägg: efter två veckors självbehandling.

1e69cae93f134f6079aa36e93eda07b5Bara några dagar innan första strålnings-tillfället  fick jag ett 20 minuters möte med professorn. Jag räknade med att han skulle förklara varför det var bäst med strålning i mitt fall. Det blev tvärtom. Han berättade att han hade studerat mitt cellprov och röntgenbilderna och helt ändrat min behandlingsplan. Han ville istället att jag först skulle gå igenom två tunga cellgiftsbehandlingar på vardera en vecka och därefter strålas, för att öka mina chanser till överlevnad. Han tog god tid på sig, mötet tog en timme och avslutades med att han kände på tumören. Oddsen för överlevnad var svårt att uttala sig om, det fanns allt för få fall, menade han. Själv hade han arbetat med cancer i munnen i hela sitt liv, jag var hans sjunde fall med just den här cancerformen.

Cellgiftbehandling

Några dagar senare blev jag inlagd på Karolinska sjukhuset för min första vecka cellgift.
(2015-11-31) Jag hade med egen mat eftersom det inte är möjligt att följa den diet jag hade bestämt mig för, med sjukhusmat. Giftet fördes in via en tunn 50 cm lång slang. Den gick in i en ven i armen fram till hjärtat. För att inte må allt för dåligt av giftet fick jag över femtio tabletter, fördelat på tre olika tillfällen innan behandlingen startade! Det visade sig att jag tålde behandlingen ganska bra. Samtidigt kändes det att kroppen blev utsatt för stress.

På sjukhuset träffade jag andra patienter. En var Erik som hade cancer i struphuvudet, tumören tryckte på stämbanden och gjorde honom hes. Erik hade tidigare varit en framgångsrik fotbollsspelare, han hade fortfarande kvar målrekordet på en säsong i den division-1 klubb han spelat i. Hans liv efter det hade bestått av mycket resor. Varje år hade han rest i flera månader, berättade han. Jag och Erik gick på samma behandling. Vi konstaterade att jag låg sämst till. Om behandlingen inte skulle ta på min cancer skulle jag tvingas operera bort hela tungan och struphuvudet. Erik skulle bara behöva ta bort struphuvudet. Jag fördrev tiden med att träna i ett gym på sjukhuset. Jag mådde inte perfekt men blev åtminstone inte sämre av träningen. Efter att ha fyllts med cellgifter i 110 timmar fick jag lämna sjukhuset.

snoigt-skogHemkommen tittade jag efter tumören med lampa och spegel, den såg ut att vara nära på borta, jag kunde bara skymta något långt bak på tungan!

I några dagar efteråt blev det svårt att äta. Behandlingen hade helt förändrat smakerna. En vecka efter cellgifterna var dock aptiten tillbaka.

Hemma blev jag kopplad till hemsjukvården. Dom lade om inkopplingen i armen varje vecka och tog blodprov regelbundet. Vid ett tillfälle påpekade sjuksköterskan att jag hade ett onormalt blodvärde. Vad är fel, undrade jag. Hon svarade att jag hade återhämtat alla mina vita blodkroppar på bara 4 dagar, vanligtvis tar det betydligt längre tid efter en cellgiftbehandling. När hemsjukvårdens läkare hörde talas om att jag hade hade uteslutit socker, gluten och även alla glukosbildande kolhydrater blev hon upprörd. Jag måste gå tillbaka till normal kost om mina blodvärden försämrades, insisterade de. Men mina blodvärden förblev bra med den här kosten!

oamul.comTio dagar efter den första cellgiftbehandlingen träffade jag åter den 74-årige professorn. Han tittade och kände på tungan och började sedan skratta. Det här resultatet är ju helt fantastiskt, utbrast han. Enligt hans bedömning var 95 procent av tumören borta! Efter en stund bad han att få känna igen, det var som om han har svårt att fatta att det var sant. Det är inga cancerceller kvar, det är allt för mjukt, konstaterade han. Jag ifrågasatte hans undersökningsmetod. Jag ser och känner mer än vad du tror, cancerceller är hårda, tungan är väldigt mjuk, förklarade han, men tillade att det självklart inte var någon hundraprocentig metod. Sådana metoder finns för övrigt inte. Resultatet var hur som helst anmärkningsvärt, dom andra läkarna måste få höra. Men än hur bra det tycktes vara, behövde jag ändå genomgå ett fullt strålprogram, tillade han, små mängder cancer kan man nämligen inte upptäcka. Animation; oamul.com

Sjuksköterskan från hemsjukvården frågade om mitt fall nästa gång vi sågs. Jag sa att professorn trodde att 95 procent av tumören var borta. Hon svarade att en så framgångsrik behandling på bara 5 dagar hade hon aldrig hört talas om under sitt yrkesliv. Vid ytterligare ett samtal med kontaktsjuksköterskan sa hon att det pratades om mig, jag var omtalad, läkarna var så förvånade, sa hon.

Efter en veckas uppehåll började jag min andra vecka cellgiftsbehandling. Jag träffade åter Erik, han var lika hes som sist, ett dåligt tecken. Efter första dagen på sjukhuset fick jag åka hem och ta resten av behandlingen hemma. Den här gången tålde jag behandlingen ännu bättre.

Några dagar efter den andra cellgiftbehandling var avslutad blev jag kallad till Karolinska sjukhuset för en enkel undersökning. En vacker kvinna undersökte mig. Hon tittade och kände på tungan och sa att hon inte kunde se att jag har någon cancer kvar. Jag svarade att jag själv tyckte mig kanske kunna se något långt där inne. Hon skrattade lite och sa att vanligt folk kan inte se sitt eget struplock, men det kunde tydligen jag! Det jag såg var ingen cancer, det var mitt eget struplock! Jaha? Va bra!

I väntan på strålbehandling

ice-dawn-william-h-haysEn vecka senare blev jag nedsövd för en mer grundlig undersökning av resultatet av cellgiftbehandlingen. När jag vaknade upp kom det vätska ur ögonen och näsan i mängder jag aldrig varit med om tidigare, ungefär som en kraftig allergisk reaktion. Det höll på i två veckor men blev mindre för varje dag.

Erik sms:ade att hans behandling hade misslyckats. Jag ringde upp honom. Trots att han hade blivit mycket sjuk av cellgifterna hade dom inte tagit på tumören. Hans planerade strålning hade därför ställts in. Istället var det nu bortoperation av stämband och struphuvud som gällde. Det var sista gången jag hörde hans röst. Hör av dig via sms när du kan, uppmanade jag.

Bilden ovan: Ice dawn av William H Hays.

Innan min strålbehandling skulle börja, kontrollerades mina tänder noga, dom ska vara 100 procent friska innan start, i annat fall dras dom ut (!) Något jag tack och lov slapp. Avståndet mellan över- och underkäke mättes. 6.5 cm. Oj rena flodhästen! Det är bra, du kommer få allt svårare att öppna munnen med tiden, fick jag veta. Tänderna kontrollerades sedan varje vecka. För att strålningen skulle hamna exakt på samma ställe varje gång, formades en mask i plast, (som är formbar redan vid 46 grader) över mitt ansikte. Masken hjälpte till att fixera huvudet vid strålningen.

anatomy-11-lisa-nilssonEfter två veckors återhämtning från cellgifterna startade min strålbehandling. Sköterskan i strålrummet upplyste mig vid första tillfället att jag skulle förbereda mig på upp till sex månader utan mat genom munnen! Dom extremaste fallen är så långa, förklarade hon. Dagen därpå opererades den slang in som så småningom skulle ge mig näring. Bilden till höger: Anatomi i papper, Lisa Nilsson.

Själva strålningen kändes inte men effekterna av den blev med tiden allt värre. Invändigt och utvändigt blir man bränd, det blir sår i munnen som inte läker. Jag fick träningsprogram för tungan och munnen för att motverka bestående men. Allt eftersom bleknade min smak bort. Jag gick också ner i vikt, och fick order om att viktraset måste upphöra. Jag fick anstränga mig för att äta mer än vad jag egentligen kände för. I början av femte och sista strålbehandlingsveckan gick jag över till huvudsakligen sondnäring. Det hade då blivit alltför smärtsamt att äta. Trots morfin och andra smärtstillande medel blev det svårt att hantera smärtorna, sömnen blev lidande. Efter 34 strålningstillfällen var äntligen den utvändiga strålningen klar.

Tre dagar senare lades jag in för avslutande Brachyterapi. (Invändig strålning). Metoden infördes i Sverige på åttiotalet av professorn som hade tagit sig an mitt fall. Den invändiga strålningen gav mindre biverkningar än den förra. Denna gång fick jag dock ingen ordentlig information innan om vad som skulle ske.

Det gick till så att jag blev nedsövd, professorn stack hål på utsidan av halsen in genom tungan, och förde igenom två slangar som vände över tungan och gick ut i halsen på samma sätt igen. Genom slangen, och genom min tunga som på detta sätt var låst, passerade små strålande metallkulor. Under två dagar strålades jag en gång i timmen. Jag kunde varken spotta, gurgla eller svälja. Det blev mycket svårt att prata. Kroppen reagerade genom att producera enorma mängder segt slem. Att sova med allt det här slemmet blev närmast omöjligt. Så snart det var över kördes jag upp till kirurgen. Han klippte av slangarna och drog ut dom. Lättnaden var påtaglig. Efter en kort stunds övervakning åkte jag sedan hem (2016-02-24).

All behandling var nu klar. Jag fick veta att strålskadorna skulle komma att bli värre i minst 14 dagar, sedan skulle det vända. Istället upplevde jag att jag blev bättre redan efter några dagar. Framförallt var det skadorna längst bort från tumören som blev bättre.

Jag hade lyckats äta ägg under hela sondmatningstiden, på det sättet höll jag liv i mina svälj muskler. Cirka tre veckor efter avslutad Brachyterapi började jag att äta annat också. Det smärtade men var överkomligt. För att försöka gå upp i vikt höll jag mig ändå huvudsakligen till sondnäring och näringsdrycker, har man ont äter man ju automatiskt för lite. Som mest tappade jag 8 kilo, trots att jag fick i mig den mängd kalorier som var bestämt. Sakta började jag sedan gå upp i vikt.

Efteråt

cb56f8d73e260ea61369a82a3dd28d29Efter en tid träffade jag åter professorn. Han undersökte mig och tyckte det såg bra ut. Cancern var borta och risken för återfall i mitt fall var liten, trodde han.

Två veckor senare blev jag kallad till ett möte med den vitryska kirurgen. Jag beklagade mig över att det tog så lång tid för mig att läka. Då påpekade han barskt att jag hade blivit utsatt för en mycket skadlig behandling, och att jag istället borde vara nöjd, jag läkte ovanligt fort, dom flesta andra patienter hade betydligt större problem än vad jag hade, poängterade han.

Smärtorna de kommande veckorna efter avslutad strålbehandling var av någon anledning väldigt varierande. Framförallt var nu smärtan koncentrerad till området där tumören hade suttit. Förmågan att känna sött var helt borta några veckor efteråt, men kom så småningom åter. Efter att ha levt sockerfritt i flera månader kändes sötade saker nu alldeles för sött! I början av min diet hade jag ökat mitt fettintag kraftigt.* Trots fler kalorier gick jag inte upp utan snarare ner något på den här dieten! En sjuksköterska jag talade med om det här bekräftade min erfarenhet. Så smått fick jag tillbaka håret, men det var inte detsamma som förut, nu var det plötsligt lockigt. Skäggväxten, som slogs ut först av cellgiftet, tog längre tid på sig. Huden på halsen blev också utbytt, den kändes len som på en nyfödd.

*HOPPs tillägg; ekologiskt kokosfett, animaliskt fett, fet naturell yoghurt.

På grannföretaget där jag jobbar fick en man jag känner cancer på tungan några månader innan jag själv drabbades. Han genomgick operation, cellgifter och strålning. Mannen blev mycket sjuk av behandlingen och återhämtade sig aldrig efteråt. Nio månader efter cancerdiagnosen upptäckte man att sjukdomen hade kommit tillbaka. Ny behandling sattes in, men hans kropp klarade inte mer, med resultatet att han avled. Hur en person tål behandling är omöjligt att förutsäga innan den inleds. Det kan bli en obehaglig överraskning den dagen man hamnar där.

gotland-hejde-dimma-host-1Elva veckor efter avslutad sjukhusbehandling träffade jag åter professorn. Jag var då helt smärtfri och kunde äta allt. Smakerna var helt återställda. Professorn sa att allt kring mig hade varit förvånande; jag fick en svår cancer men den verkade bromsa och börja avta i tillväxt på bara fem dagar. (5 dagar efter påbörjad cellgiftbehandling) Cellgiftsbehandlingen klarade jag enkelt. Strålningen klarade jag också bättre än normalt. Trots en tuff strålbehandling fick jag bara första gradens strålskador. Min återhämtning var också betydligt snabbare än normalt. Jag hade en motståndskraft och läkande förmåga utöver det normala. Mitt fall var så intressant, menade han, att han skulle vilja fortsätta följa mig. Nästa möte blir mer för min skull än för din, om du tycker det är okej att vi håller kontakten, undrade han. Självklart ställer jag upp om du ber mig, svarade jag. Jag kände stor tacksamhet till mannen som tog sig an mitt fall. 

davide-bonazziTankar efteråt

En fråga man kan ställa sig om eller när man får cancer är, kan jag göra något själv? Kan jag vara säker på att all bekämpning av cancer finns inom strålning och cellgifter?

De skadliga cancerbehandlingarna gör att det blir långa och dyra sjukskrivningar. I mitt fall åtta månader. För alla dom som inte tål sjukvårdens tuffa behandlingar “finns inget alternativ.” Ibland ges då mindre mängd cellgifter vilket bara kan fördröja döden. Det är hög tid att sjukvården utvecklar något alternativ i de fall när strålning och cellgifter inte kan användas. Som det ser ut nu får inte ens dödsdömda sättas på annan behandling genom sjukvården, inte ens om de ber om det. Detta hämmar utvecklingen. Läkarna får inga nya kunskaper. Cancerfallen har ökat med 40 procent på tjugo år men ökningstakten tros öka ännu mer framöver. Många som läser detta kommer att få cancer. Jag önskar er samma tur som jag har haft hittills. Förhoppningsvis slutar historien här. Cancer kommer dock ofta tillbaka, så man är aldrig säker. Avslutningsvis vill jag tillägg att jag, efter att ha kommit igenom det här helskinnad, upplever en markant förhöjd livskvalitet. (2016-05-18)

Med vänlig hälsning, Anders.

fyrverkeri-3HOPPs tillägg; Anders fortsatte sin självbehandling fram till november 2016. Kostomläggningen är inte lika radikal idag, men består i stora drag. Den senaste efterkontrollen i november var positiv, cancern är borta. Professorn har uttalat sig om att han aldrig under hela sitt yrkesliv behandlat någon med så gott resultat, utifrån förutsättningarna, som i fallet med Anders.

– Du har inte inte konfronterat professorn eller sjukvården med information om din självbehandling?

–  Nej. Inte ännu, i alla fall.

Slutnot; Till yrket är Anders rörläggare och brinner för gediget hantverk, återbruk, och innovativa lösningar. Han har alltid levt ett sunt liv; ätit mycket fisk och grönt, aldrig rökt, snusat eller överkonsumerat alkohol. För att undvika att bidra till att alternativa behandlingsmetoder motarbetas av ett övernitiskt Livsmedelsverk och den patenterande läkemedelsbranchen, har Anders valt att inte gå ut med exakt information om vilka alternativa metoder han använt sig av. Är du angelägen om att veta mer, går det bra att kontakta honom personligen. Texten är kortad och korrigerad av Maja Lindström. Bildval; HOPP!

Med denna hoppfulla berättelse vill vi passa på att önska er ett Gott, Nytt, Modigt och Friskt 2017. /Maja och Jenny.

1 Comment

  1. Maria Langefors says

    Tack för denna viktiga berättelse. Har själv goda erfarenheter av alternativa behandlingsformer med reumatisk artrit.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s