Lokalt, Omställning, Peak Oil, Permakultur
Leave a Comment

Elefanter i rummet när vi planerar för hållbara städer

De kommande 15 åren förväntas Stockholm växa rejält. “Framtiden kommer bjuda på en tätare bebyggelse, med färre bilar” utlovar Torleif Falk som blev Stockholms stadsarkitekt 2016. Bara i Farsta påbörjades vid årsskiftet byggandet av beräknade 18.000 nya lägenheter. “Tack vare” höjda gränsvärden för hur bullerstört man får placera nyproduktion byggs nu utmed båda sidor om tunnelbanespåret kring Hökarängens tunnelbanestation.

Behovet av att förtäta staden har blivit ett mantra idag. Men förtätning var inte ursprungstanken med hur Stockholm skulle bli hemort för ett växande antal invånare, när stadens förorter en gång växte fram.

ägget i Fagerlidsparken När Hökarängen började byggas efter Andra Världskrigets slut, anlitades några av tidens främsta svenska stadsplanerare och arkitekter (“Det framtida Stockholm”). Då liksom idag handlade det om att råda bot på akut bostadsbrist. Men bakom idéerna fanns värden som man inte kunde tänka sig att göra avkall på. Bland annat fick idéerna om Grannskapsenheter sitt genombrott just i Hökarängen och Gubbängen efter en utlyst tävling där arkitekten och stadsplaneraren Gunnar Lindmans förslag “I byalag” vann. Det gick ut på att “skapa en mångfald av mindre bostadsenheter var och ett runt ett mindre centrum i den stora staden”. Här skulle allt för ett självständigt liv finnas; jobb, butiker, skolor, kyrkor och grönområden. Grannskapsenheterna i Hökarängen skiljdes åt av sparad natur och parkstråk och den dominerande byggherren var allmännyttan. Allt eftersom staden växte var tanken att nya grannskapsenheter skulle placeras efter varandra så att staden på så vis växte utåt, istället för förtätades, för att bibehålla stadsplaneringens grundläggande kvaliteter.

Tackvare politiska beslut var det mesta som salufördes i Stockholms förorter vid den tiden när- eller åtminstone svenskproducerat, utifrån en politik som prioriterade en hög svensk självförsörjning som del i ett svenskt totalförsvar. En princip (närhet=tryggt och bekvämt) som också låg till grund när det under utformandet av nya bostadskluster planterades frukt och bär runt husknutarna. Glädjande nog ger många av dessa träd och buskar frukt och bär här i Hökarängen än i dag!

Bilden ovan; Ägget i Fagerlidsparken i Hökarängen av Egon Möller Nilesen. Nedan; äkta (ätbar) kastanj, dock planterad på senare år i Hökarängen, vildäpplen nära Starrmyrans parklek.

19-nov-2016-atbar-kastanjvildapplen-i-hokarangen

Idag bor en ny generation Tage, Alva, Gunnar och Astrid här, ungefär lika trångbott som när det begav sig, på 40 och 50-talet. Men annars är ingenting mer sig likt. Inte bara piskställningarna, portvakterna och mjölkaffärerna är long time gone. Idag jobbar samtliga vuxna i varje hushåll mer än de skulle vilja (om de inte är sjukskrivna eller arbetslösa förstås) för att få ihop samhällets tillväxtpussel. Och de flesta, med undantag för  Hökarängen där vi fortfarande har många hyresrätter kvar, är skuldsatta upp över öronen i sitt boende. Inte bara de som bor i nyproduktion. Utan även alla dem vars lägenheter och radhus sedan länge egentligen är avbetalda. Inte om man ser till spekulationspriset förstås, utan till de faktiska bygg- och underhållskostnaderna genom åren.

Att de flesta stockholmare är upp till tänderna skuldsatta i sitt boende gör det gissningsvis svårare att ställa kritiska frågor kring förtätningen. Som hur trångt och bullerstört vi kan tänka oss att leva? Eller hur mycket asfalt vi “tål”, utan att vi faktiskt förlorar den för människan livsviktiga kontakten med naturen? Eller varför städer egentligen måste växa? Är det för att alla “måste” bo just där, eller beror det på att vi behöver en ständigt ny ström av personer som kan skuldsätta sig i ökande grad i sitt boende för att hålla bostadsbubblans ekvation och i förlängningen tillväxten under armarna?

Under tiden har Sverige seglat upp på andraplats över världens mest skuldsatta länder. Och med det tornar en tidernas bank- och finanskris upp sig. En av elefanterna i rummet när det pratas om hållbara städer och hållbar utveckling är därför våra storstäders enorma sårbarhet inför en kommande bostadscrasch. …Till dess tycks frågor om fysiska gränser och ifrågasättande av att staden växer på bekostnad av att nya personer måste skuldsätta sig vara tabu.

Bilderna nedan: visualisering av planerad (men överklagad) bebyggelse bakom Matdax i Hökarängen, i knät på T-banan och granne med dagliga tunga lastbilstransporter till affärens varuintag (som syns till vänster i övre bilden). Nysprängd sten som i skrivande stund mals ner på plats (!) i en stenkross, Lingvägen i Hökarängen.

bebyggelseforslag-awitte-sirapsvagen

En annan elefant, eller kanske snarare flodhäst som inte får rum i samtalet om hållbara städer

Många städer slår sig för bröstet när det kommer till resurseffektivseringar, att vi blir bättre på att sluta kretslopp. I Högdalenverket (ett stenkast från Hökarängen), en av Europas modernaste anläggningar för avfallsförbränning, omvandlas hushållssopor till fjärrvärme och el, istället för att hamna på tippen. Sopor som har producerats och transporterats flera gånger om med hjälp av väldigt mycket fossil energi. En växande del (över 1,5 miljoner ton om året) av dessa har kommit hit hela vägen med båt från t ex England. För att värma våra lägenheter krävs alltså att någon skapa sopor. Följdfrågan för den som vill skapa hållbara städer borde då vara hur vi ska värma våra lägenheter när oljan sinar, eller på vägen dit, när vi inte längre kan producera sopor i samma takt? Alternativt när vi vill göra allvar av våra klimatmål genom att dra ner på vår konsumtion.

Men vem orkar ligga steget före, när vi i Sverige är jämförelsevis “bäst i klassen”  på effektiviseringar? Eller tänka på att vi idag importerar mer än någonsin långväga ifrån till Sverige, från länder utan effektiviseringar, där resursförbrukningen ökar…

Illustration; Marie Canstad. Byråkrater engagerade i “greenwashing“.

Hållbara städer är kanske en utopi, men en annan samhällsplanering är möjlig!

Hur ska New York överleva ifall det blir matkris, undrade några studenter på New Yorks universitet för några år sedan. Deras studie visade att odla på alla tak i New York endast skulle räcka till att försörja 5 procent stadens befolkning. Eftersom jordarna 30 mil runt om New York är förorenade av industri, blev studenternas slutsats att det mest logiska vore att förtäta staden med vertikala växthus. Slutsatsen är ett exempel på hur städers komplexitet ofta leder oss mot ännu mer komplexa och därmed i slutändan ändå resurskrävande och sårbara “lösningar”.

Bilden; i schematiska bilder över hur vi sluter kretslopp i städer bortser vi ofta från flera energikrävande steg i kedjan. Processen att röta matrester till biogas blir ju “förnyelsebar” först när alla steg från matproduktion till transporter i alla led fram till bensinmacken går på biogas…

Innan årsskiftet blev vi uppringda av en enträgen journalist som bad om tips på pågående storsatsningar kring energieffekteringar i Söderort. Trots att vi inte hade någon kännedom om några sådana projekt, insisterade hon på att träffas. Jag vet inte om det blev någon artikel. Vad vi försökte säga (över telefon) var att många småskaliga alternativ i sin enkelhet, att vi skapar ett samhällsklimat som värdesätter att vi drar ner på vår konsumtion och våra resor, och ser tjusningen i det lokala faktiskt kan vara mer värt än de storskaliga energisparprojekten.

Vi menade att mycket “skulle lossna” för de som gnuggar sina geniknölar för Hållbara städer om man förlitade sig mer på lokal identitet  – som i sig ger en lång rad olika ingångar till engagemang i hållbarhetsfrågor på personnivå, och lade mindre krut på tekniklösningar. Något vi påstod utifrån vår personliga erfarenhet av att längtan hos människor i alla åldrar att få göra något för, och bli mer personliga med platsen de bor på är helt enorm. Ett outnyttjat naturligt kapital! I en sådan social kontext finns nästan inga begränsningar för vilken livsomställning människor gärna ställer upp på, för egen del och av solidaritet med grannar och kommande generationer.

Vi påstod vidare att gubbarna som utformade förorter som Hökarängen faktiskt hade en “modernare” syn än dagens stadsplanerare på människors behov av närhet och småskalighet. Att vi har mycket att lära av dem.

Vi menar alltså att man behöver se mer till hur vi kan skala upp antalet småskaliga enkla sätt att sluta kretslopp. Visst kan matrester i våra städer i en energislukande process rötas och bli drivmedel. Men vi kan också skapa ett samhällsklimat där vi cyklar mer och gör näringsrik jord av våra matrester att odla och gödsla med i vår stadsdel, framförallt för att öka den sociala hållbarheten. (Något som blir än viktigare ju fler som ska trängas här). Men det lär det nog inte bli något av på riktigt, innan den fossila energin sinar på allvar. En realitet som garanterat och kanske för sent kommer förskjuta vår kollektiva bild av storstaden som den viktigaste platsen att rusta på inför framtiden…

Vi vill också peka på att förtätning är inte enda vägen framåt. Storstäder växer inte av någon naturlag. Det frodas därför att vi väljer att investera och utveckla här. Vill vi ligga steget före i planeringen av en hållbara utveckling behöver vi släppa en kortsiktig föreställning om hållbara städer, och istället planera för ett hållbart samhälle. Det innebär att vi behöver omdirigera investeringar, bostadsbyggen och jobbtillfällen till den svenska landsbygden.

Orden nedan är Varis Bokalders, arkitekt och kunnig i hållbar samhällssplanering;

Rent geografiskt så är ju Sverige fantastiskt. Det finns hur mycket yta som helst att utveckla, istället för att fortsätta förtäta Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi har otroligt bra förutsättningar att föda fler än vi gör idag. Med hjälp av Mälarbanan till exempel skulle man kunna knyta ihop jordbruket med mindre städer som Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Arbåga, Köping, Västerås. Med hjälp av nätverksindelning istället för stadsplanering skulle man kunna lyfta hela Sverige, och på så vis disponera odlingsbara ytor på mest resurseffektivt sätt.

Mer läsning; Under 2016 har HOPP! tillsammans med en rad andra lokala initiativ studerats av projektet ARTS inom Stockholm Resiliens Center, till grund för deras rapport “Färdplan – Att skala upp hållbarhetsarbetet i Stockholmsregionen”.

Den här texten finns i en kortare version på Hållbar Stad.

Text; Maja Lindström. Rubrikbild; Leonid Tishko, en Moskva-baserad konstnär som arbetar internationellt med installationer, skulptur, video, fotografi, samt med verk på papper och böcker. 1998 hade han en soloutställning på Färgfabriken i Stockholm.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s